Inte utan min jävla hora

Det fanns en tid då det inte ansågs speciellt fint att säga “bög”. Man skulle till och med kunna säga att det var direkt olämpligt att ta det här ordet i sin mun, och man gjorde sig skyldig till både fördomsfullhet och homofobi om man använde det. Gaylobbyn fick dock en lysande idé. De tog helt enkelt tillbaka ordet ifrån de hatiska människor som var i besittning av det. Plötsligt kunde man höra varenda homofil slänga ur sig b-ordet, i tal om både sig själva och andra inom deras grupp. Bög hit och bög dit. Jag är bög och du är bög. Bög, bög, bög. Plötsligt förlorade ordet sin negativa styrka. Dels på grund av en ren psykologisk mekanism som i facktermer brukar benämnas anpassning. Dels på grund av att de som förrut skulle kunna ha tänkas använda ordet i negativ bemärkelse inte längre fick samma genomslagskraft med hjälp av det. Det fungerar ju inte att förolämpa någon eller några genom att benämna dem med ett epitet som de själva redan använder.

Ett liknande krig förs idag på en annan front av tidningen Gringo. Ordet “blatte” används frekvent, av invandrare, om invandrare, för att på så sätt neutralisera uttrycket. Jag är inte helt på det klara om Gringo här har en djupare agenda i åtanke. Det är mycket möjligt, men det är samtidigt inte helt relevant i sammanhanget. Man kan istället helt enkelt konstatera att det finns många som arbetar för att avdramatisera ord och uttryck inom många områden, för att de inte längre ska kunna skada och förstöra. Rent intuitivt låter det ju inte alls som någon dum idé, och det är möjligt att det inte heller är det. Jag skulle dock vilja flagga för en viss försiktigthet i framforceringen och uppmana till en viss eftertanke, om vad det egentligen är man vill uppnå.

I Eric Blairs klassiska verk, “1984″, har ett slags lingvistisk system utvecklats som gör det omöjligt att kritisera samhällssystemet. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka! Frågan är hur väl detta skulle falla ut i verkligheten. Vad händer om vi får ett språk där det är omöjligt att vara oartig eller hatisk? Är det önskvärt, och i sådana fall, av vilka anledningar? Till att börja med kan man ställa sig frågan huruvida den faktiska möjligheten att uttrycka sig nedsättande om en grupp bidrar till att man faktiskt också skulle bli mer benägen att vilja göra detta. Detta är en ganska stor fråga, och den kan utvidgas till att till exempel handla om benämningar på vissa grupper är önskvärda i över huvud taget. Kanske bidrar detta till att folk drar paralleller mellan människor och ting, när det egentligen inte finns någon större anledning att göra detta, vilket i sin tur kan leda till felaktiga generaliseringar och annat otyg. Kan det till exempel vara så att människor inte skulle skapa vissa kategorier för sig själva, om det inte redan fanns ett givet uttryck för dessa i språket? Skulle vi till exempel gruppera alla bord tillsammans om vi inte, kulturellt och språkligt, blev lärda att göra just detta? Kanske skulle vi då snarare se en större likhet mellan en stol och ett bord som båda är gjorda av ek, än mellan två olika bord, tillverkade i stål och plast. Det finns inget givet svar på den här frågan och för tillfället så tänker jag inte försöka mig på någon djupare analys, men det kan vara värt att ha kvar frågeställningen i bakhuvudet.

Man kan också ställa sig frågan huruvida det är önskvärt att i ett samhälle som genomsyras av till exempel rasism eller homofobi, ha ett språk som inte gör detta uttryckbart. Inte bara kan man se det som ett hot emot yttrandefriheten (som visserligen inte nödvändigtvis måste vara ett mål i sig själv), utan också som ett slags hinder för att göra andra människor uppmärksamma på vilka som tycker vad. Om vi genom språket inte kan uttrycka kränkningar så kanske vi samtidigt lättare kan bli förda bakom ljuset, och inte uppfatta detta förrän senare, då det kanske redan är för sent.

Ta till exempel uttrycket “hora”. Det verkar ha blivit en trend bland kidsen på otaliga grundskolor att slänga sig med det här begreppet till höger och vänster. Detta kanske inte är världens mysigaste situation, men betänk samtidigt på hur det skulle vara om det inte fanns någon lingvistik term för att uttrycka sig nedsättande om människor med kvinnligt kön. Användandet av ordet “hora” tyder antagligen på en viss icke önskvärd kvinnosyn hos de som använder det. Genom att de avslöjar sina grundläggande värderingar så tydligt bara genom att öppna käften, så kan man också snabbt identifiera att ett problem existerar, och därmed också sätta in åtgärder fortare. Om vi skulle vara tvugna att vänta på handling istället för talakt, så tror jag att vi skulle befinna oss i en mer svårhanterlig och otrevligare situation. Det är redan nu oerhört lätt att genom vad man säger, snarare än vad man gör, vilseleda och föra andra bakom ljuset. Genom att avväpna språket, och göra det mindre mångfacceterat så tror jag att vi bara skulle utöka detta fenomen. Jag ser hellre att man kan identifiera en människas egentliga värderingar och åsikter bara genom att höra den tala, snarare än att man måste vänta på att få en spark i magen.

Naturligtvis så skulle inte ett neutraliserande av vissa kraftfulla uttryck, eller kanske till och med majoriteten av dem, också innebära att vi skulle hamna i en situation där vi inte kunde uttrycka oss nedsättande eller kränkande. Dock så är det möjligt att tänka sig att varje steg i den riktningen också skulle göra problemet lite mer realiserat. Att förhindra människors möjlighet att uttrycka sig, tror jag inte är vägen till ett bättre samhälle. Det är därför jag är för yttrandefriheten, och det är därför jag ställer mig tveksam till trenden att förmildra och avdramatisera kraftuttryck. Ibland kan det enda sättet att få igenom sin poäng, förutom att gå till direkta handgripligheter, vara att dra till med både ett “jävla” och ett “hora”.

Det kanske inte låter speciellt trevligt, men innan ni avfärdar det – betänk alternativen.

Martin Larsson

Religiös barbari laglig i Sverige

Jag kom över en artikel i SVD när jag läste vad min vapendragare på bloggen Ergo Ateism hade att säga om artikelns innehåll. På grund utav hur allvarligt jag anser att sådana här saker är har även jag valt att skriva om det. Idag är det, som artikeln förtäljer, lagligt att avlägsna en del av barns kroppar på grund av religiösa bevekelsegrunder. Detta innebär att skälen inte är medicinska och till för barnets framtida väl utan istället att tillfredsställa religiösa föräldrars vilja att märka sina barn med sin tro. Själva akten att märka barn för livet, oavsett om det är med en religion eller en politisk ideologi, är i sig djupt omoralisk. Akten utgör i sig själv ett hån emot idén om barns rättigheter. Ett hån emot idén om människors rättigheter. Människors rättigheter att i mogen ålder med intellektuellt övervägande fatta sig egna uppfattningar om världen. Av den anledningen är det en sjuk företeelse att man i världens sekuläraste land – anno 2007 – tillåter och genomför den här sortens övergrepp på barn.

Ett vanligt argument för att man tillåter manlig omskärelse, istället för till exempel kvinnlig, är att barnets hälsa inte står på spel. För det första är det inte sant. Förvisso kan man leva ett hälsosamt liv utan förhud, men förhudens evolutionära funktion är inte obefintlig. Förhuden skyddar och har också som konsekvens att samlag känns mer då ollonet helt enkelt inte tappat lika mycket av sin känslighet. I överlag finns det bra mycket mer argument för att behålla förhuden än att inte göra det. Därför är argumentet att barnet i någon mån tjänar på ingreppet inte särskilt starka. För det andra hade det inte spelat någon roll om det fanns sådana fördelar med att göra ingreppet. Mer än hälsa står på spel och det är nämligen barnets rättigheter. Det äcklar mig när någon ens tar upp det ofarliga för hälsan för att argumentera för omskärelse på små pojkar. Det är ungefär som att argumentera för att tatuera in något i pannan på någon emot dennes vilja och peka på det ofarliga med det. Ändå skulle få anse det berättigat att göra så. Eller vad hade svenska sjukvården ansett om en förälder som önskar avlägsna sina barns öronsnibbar eller deras barns hår. Återigen inget hot emot hälsan och man kan till och med se vissa medicinska fördelar med att till exempel inte ha något hår. Inga löss! Men givetvis är det ett patetiskt och pinsamt försvar för att bryta grundläggande mänskliga rättigheter. Men när det sker i religionens namn, då minsann ska här tolerans visas.

Och jag blir äcklad, fylls av djup skam över att tillhöra en art som tenderar att å ena sidan vara av en natur som får henne att stympa den egna avkomman och å andra sidan – vilket nästan är värre – sträva efter att visa sådan förståelse för andra värderingar att de egna värderingarna upphör. En moralisk likgiltighet infinner alltid sig så fort en människa med blida ögon ser på och, istället för att stjälpa, hjälper alla andra kulturers värderingar att få fotfäste. Vissa kanske skulle kalla detta nihilism. Men som värdenihilist kan jag dementera detta: nihilismen hindrar inte mig från att ha djupa moraliska uppfattningar, den hindrar mig bara från att göra gällande att dessa uppfattningar representerar ett sakförhållande, en del i universums beskaffenhet. Det är de givetvis inte. Att värderingar inte är mer än vårat ogillande eller inte mer än våra ändamål om andra människors liv – att våra värderingar är subjektiva – betyder inte att man har skäl att visa tolerans mot andra subjektiva ändamål. Om så görs visar man bara på sin totala brist på egna ändamål och ideal, sin totala brist på det man ironiskt nog samtidigt försöker visa sådan förståelse för.

Givetvis är det bättre att övergrepp på barn sker i en skyddad miljö på ett sjukhus än hos ett religiöst överhuvud. Dock är det inte klokt att man betraktar detta som så oundvikligt att man måste tillgodose människor med möjlighet att stympa sina barn. Håller man fast vid sådana argument förstår jag inte hur man samtidigt kan vilja förbjuda kvinnlig omskärelse. Detta vore också, kanske till och med mer, hälsosamt om det utfördes av professionella läkare. Men det accepterar man inte. Inkonsekvensen visar med all önskvärd tydlighet att vad det handlar om är en sedvanlig och slentrianmässig positiv inställning till fruktansvärda saker bara på grund av att de backas upp av religion.

– Just bristen på tillgänglighet anges som ett av de främsta ­skälen till att familjerna väljer att omskära sina pojkar utanför vården. Men det värsta är att många inte fått någon information alls, de tror att det är olagligt i Sverige. Kostnaden är mindre avgörande, de kan tänka sig att betala mer än vanlig patientavgift, berättar Per Manhem.

 

Aldrig att Per Manhem och dennes gelikar hade sagt att det värsta var att många inte fått någon information om att ett övergrepp inte är olagligt om det hade handlat om att till exempel ett gäng marxister fått för sig att bränna in Marx på sina barns högra skinka, oavsett hur mycket bedövning de fått innan ingreppet. Jag skakar på huvudet vid åsynen av den här sortens beslut och slås av att vi, trots att månfärder planeras och att robotar rullar på Mars, har en lång väg kvar.

Tobias Malm

Svaren vi inte vill ha

Då den för vissa verkar uppenbar så verkar den för andra fortfarande vara en källa till förvirring. Jag pratar om den egentliga skillnaden mellan filosofi och religion, som Tobias och jag kort snuddade vid i det första inlägget här på Moloken. Låt mig dock, för tydlighetens skull, utvidga hela resonemanget en aning.

Hur man kommer fram till svaren är det som man normalt pratar om när religion kommer på tal i sådana här sammanhang. Ni har säkert alla hört argumenten förrut. Religioner är dogmatiska och använder förnuftsvidriga metoder för att komma fram till sina svar. Guds existens härleds ifrån bibeln, som i sin tur får sin sanninghalt bevisad genom att det är guds ord. Cirkelresonemangen och felsluten står som spön i backen. Jag vill inte på något sätt förringa dessa argument, utan jag vill snarare gå in på vad som enligt mig kanske ännu mera skiljer filosofin ifrån religionen.

Filosofiska funderingar har vi nog alla haft vare sig vi har velat det eller inte. Dessa brukar ofta dyka upp i barndomsåren för att sedan falla i glömska när problemen visar sig vara allför svårlösta. Man lägger tydligen hellre ner energi på att försöka räkna ut hur mycket man måste nalla ifrån dagskassan varje dag för att om två, tre år kunna göra den där resan till Maldiverna som ändå bara slutar med att hela familjen äter kontaminerad bläckfisk och tillbringar resten av semestern med att be till den stora porslinsguden, istället för att försöka komma närmare svaren på universums stora frågor. Varför finns någonting snarare än ingenting? Vad är egentligen medvetandets sanna natur? Vad kan man egentligen veta? Om jag går och funderar på hur hela den här bisarra världen av svävande eldklotskonstellationer och kolbaserade livsformer har kunnat uppkomma så gör knappast svaret att det är Gud som har fixat det mig mindre fundersam. Jag ville ju veta hur någonting så komplicerat som den världen jag lever i har kunnat uppkomma, och då löser det knappast någonting att införa ett oändligt mer komplicerat väsen som till råga på allt har skapat sig själv. Man skjuter bara problemet framför sig och undviker att svara på den faktiska frågan. Att till exempel komma med argumentet att Gud alltid har funnits går lika bra att applicera dirket på den materiella världen. Den materiella världen har alltid funnits och det är omöjligt att förstå dess existens. Ett sådant svar skulle knappast förbättra min nattsömn.

Låt oss till exempel säga att jag undrar hur det går till när mjölk blir till ost. Det verkar ju helt sjukt. Först har man mjölk som är en lättflytande vit vätska och sedan har man ost som är rellativt hård och gul. Om nu någon skulle ta mig till en ostfabrik och sedan helt enkelt säga att det är Nisse och hans arbetslag som fixar det där, så skulle inte jag vara tillfredställd med svaret. Jag vill inte veta vem som gör det. Det fungerar möjligtvis som en tröst i hårda tider, då mitt ostbegär skjuter i höjden, och jag måste kunna lita på att Nisse och hans glada gäng gör sitt jobb, men ur en intelektuell synvinkel så har jag fått föga kött på benen. Jag vill veta hur det görs. Jag vill veta vilken arbetsprocess som krävs. Jag vill ju veta hur den kemiska processen fortlöper.

Så länge man bara får reda på att Gud gör någonting utan att få reda på hur han gör, så kan man inte prata om att religion och filosofi svarar på samma frågor. Religionen aspirerar helt enkelt inte på att ge några egentliga svar. Medvetandets gåta klurar man inte ut genom att läsa Biblen. Det står ingenting i Koranen om hur man ska se på induktiva slutsatser och jag tvivlar på att Buddah skulle kunna upplysa mig om hur sjutton Akilles någonsin skulle hinna ifatt sköldpaddan.

Martin Larsson

Människan, en dagslända?

Jag ämnar nu skriva om medvetandet. Nämnda företeelse är av en sådan bisarr natur att jag måste poängtera att alla utsagor därom måste anses osäkra. Utsagor om andra utsagor därom, vilket denna inlaga kommer att innehålla, kan däremot yttras med viss säkerhet och klarhet. Ett av de största och mest dominerande problemen inom filosofin som rör medvetandet är det om dess relation till kroppen. Frågan är om medvetandet är samma sak som kroppen och om så hur det kan vara fallet eller om så inte är fallet vad för relation själen, eller medvetandet, har till kroppen. Substansdualismen gör gällande följande: medvetandet är en substans som är separerad från kroppen men som ändå styr kroppen liksom man med en kontroll kan styra en radiostyrd bil. En annan hypotes, som också gör gällande medvetandets frihet från kroppen, är egenskapsdualismen. Den hävdar en position som säger att medvetandet inte är samma sak som kroppen men likväl i någon mån är beroende av kroppen eller närmare bestämt hjärnan. Relationen mellan kropp och medvetande är alltså inte identisk utan kausal. Denna inlaga ska dock inte undersöka olika varianter av dualism utan snarare en tämligen olustig konsekvens som följer ur idén om medvetandet som något allena existerande, medvetandet som något som inte är identiskt med hjärnan. Frågan jag ämnar ställa är följande: var är medvetandet när vi är medvetslösa?

För identitetsteoretikern råder härom inga problem. Hjärnan är samma sak som medvetandet i händelse av en viss struktur. Denna struktur kan upphöra för att sedan återkomma med följd att medvetandet till exempel upphör och sedan återkommer. Detta liksom man kan omvandla ytan på en rubikskub och sedan återställa den utan att tillföra något nytt. Vi kan alltså tala om olika lägen som något kan befinna sig i. När hjärnan återgår till tillståndet då den är medveten har inget nytt tillkommit. Men om medvetandet är något som ensamt existerar och inte är samma sak som hjärnan vart tar det då vägen när kroppen är medvetslös? Ingenstans måste svaret bli. Det upphör att existera. Är medvetandet inte numeriskt identiskt med något annat än sig självt, vilket är fallet med allt annat vi ännu observerat, kan man inte påstå att det kan finnas till i händelse av djupsömn, narkos, koma eller huvudskada.

Problemet som kommer ur denna insikt är att det inte tycks finnas några garantier för eller skäl att anta att det i händelse av uppvaknande ur medvetslöshet är samma medvetande som det som innan upphörde att existera. När en utväxt eller annan kroppslig tillhörighet upphör att existera, eller bortfaller, är det väldigt ovanligt om alls förekommande att kroppen samlar ihop delarna och återskapar. När kopparormen tappar sin svans kravlar den sig inte tillbaka och fäster tillbaka den. När en bit hud rivs från våra extremiteter återhämtas inte den förlorade huden, ny hud växer ut. När vi tappar våra mjölktänder växer inte samma tänder ut: bara likadana. Numerisk identitet är meningslös i naturen. Allt som spelar roll är kvalitativ likhet då det väsentliga för organismen är konsekvenserna av dess egenskaper: överlevnad och reproduktion. Försvinner något växer det inte ut igen i bemärkelsen att det förra återkommer utan enbart i bemärkelsen att något likadant återkommer. I fallet med medvetandet spelar det för vår överlevnad ingen roll utifall det är numeriskt identiskt med medvetandet innan medvetslösheten så länge subjektet tror om sig att det är numeriskt identiskt med det förra subjektet. Vilket det naturligtvis kommer att göra då det delar det förra subjektets intentionala innehåll i form av sinnesförnimmelser, minnen och erfarenheter. Såvitt vi vet kan vi ha skapats för en sekund sedan. På samma sätt skulle vi aldrig veta om medvetenheten som utgör oss själva när vi vaknar är densamma som den medvetenhet som rådde innan vi somnade. Skillnaden är att vi inte har skäl att anta det ena men att man som dualist faktiskt har anledning att sluta sig till det andra.

Den olustiga konsekvensen man tvingas förlika sig med som dualist är alltså att vi föds varje gång vi vaknar ur medvetslöshet och att vi till sist dör varje gång vi blir medvetslösa, det vill säga skadas eller somnar. Vill dualisten göra gällande att medvetandet inte upphör när vi inte är medvetna verkar dualisten anta vad som fick dualisten att först bli dualist, nämligen att medvetandet är något utöver sig självt, något som kan pendla mellan att ibland vara medvetet och ibland inte vara det men fortfarande existera. Härom måste vad detta något är redogöras för och även hur identitet kan råda mellan detta något och medvetandet som detta något ibland är. En identitet dualister tidigare inte kunnat acceptera, då i avseende på hjärnan och medvetandet, och som fick dem att välja dualismen som position från första början.

Tobias Malm

Grattis i förskott Darwin

Den 12 februari skulle Darwin ha fyllt 198 år. Hans födelsedag firas varje år sedan 1995 för att visa på vikten av kritiskt tänkande, vetenskapens pålitlighet i strävandet efter svar på många av våra stora frågor: vart kommer vi ifrån? Hur kom vi hit och vart är vi påväg? Allt oftare behöver folk påminnas om detta. Detta att det var vetenskapen som bidrog med vad som i de religiösa texterna beskrevs som magi: elektricitet, läkemedel, datorer, flygplan och rymdfärjor. Ironiskt nog var det inte religionen som förde oss till skyarna, det var vetenskapen. Ändå lockar religionen fler. 95 % av mänskligheten tror på en högre makt och samtidigt breder nyandliga rörelser ut sig över samhället liksom en okunskapens slöja. I världens mäktigaste land är ateisten den mest förtryckta minoriteten. Därför är dagar som den 12 februari av stor vikt, för utan sådana riskerar vi att än en gång få nöja oss med fantastiska inslag enbart i fantasin och aldrig i verkligheten.

Voltaire sade att vidskepelsen satte världen i brand och att det var filosofin som släckte den. Långt senare sade Isaac Asimov att människan har stjärnorna i sin framtid och att denna framtid är alldeles för viktig för att gå förlorad på grund av ignorans och vidskepelse. Därför ber jag er alla att försöka förhindra detta sker och höjer en hand för vetenskapen. Idag har religion en oförtjänt status. Vetenskapen och religionen är inte två sidor av samma mynt. Vetenskapen och religionen befinner sig inte bredvid varandra och ej heller i någon kamp. Vetenskap är blott en metod. Religionen är ett socialt fenomen, ett samfund inom vilket människor delar fasta trosföreställningar om övernaturliga ting. Där vetenskapen slutar tar inte religionen vid, det gör filosofin. Vetenskap är för religion vad dammsugaren är för dammet. Sådan är relationen dem emellan och sålunda kan de inte komplettera varandra. Vissa säger att vetenskapen svarar på frågan hur medan religionen svarar på frågan varför. Det är sant att vetenskapen inte ägnar sig åt frågor om varför och bör men är verkligen religionen det rätta elementet att förvalta dessa frågor?

Nej, något som bygger på blind tro och frånvaro av förnuft kan heller inte förväntas ge fördelaktiga svar på frågor om hur vi bör leva och varför vi bör göra det. För det första har inte sådana frågor objektiva svar, vilket religioner påstår. De bygger på huruvida företeelser leder eller inte leder till uppfyllandet av våra preferenser, subjektiva eller intersubjektiva. Sålunda uppstår främst två problem när religioner ska besvara sådana frågor. 1. religionen fokuserar inte på människors preferenser främst utan på Guds blint antagna preferenser vilket lämnar människorna för vilka svaren är intressanta i en periferi. 2. om man inte fokuserar på förnuftet utan på dogmer och heliga skrifter kommer de bästa sätten att nå våra preferenser att förbli oss främmande. Därför gör filosofin bäst i att besvara frågor som rör varför då filosofin faktiskt försöker hitta svar och således olikt religionen inte blott hitta på svaren.

Tobias Malm

En filosofisk upplaga

Välkomna till denna filosofiska upplaga. Vi som bidrar med dess innehåll är Tobias Malm (personen till vänster i bilden ovan), som studerar teoretisk filosofi C i Göteborg och Martin Larsson som studerar teoretisk filosofi C i Umeå och samtidigt går på det kognitionsvetenskapliga programmet. Denna upplagas innehåll å sin sida kommer inte allena domineras av filosofi. Vi avser även skriva om politiska spörsmål och kanske även recensera en och annan bok eller film vi funnit av intresse. Dock kommer vi att försöka hålla oss till intellektuella områden och diskutera dessa utifrån ett förnuftsfrämjande perspektiv. Förutom att använda förnuftet vill vi nämligen förespråka ett användande av det, vi vill så att säga ägna oss åt upplysning. Mycket kritik kommer säkerligen att riktas emot förnuftsvidriga företeelser. Upplagans tendensiösa innehåll kan jag således redan nu avslöja är till den sekulära rörelsens favör. Filosofi handlar bekant om att med förnuftet söka svar på gåtor om världen vi lever i och om livet i världen.

Moloken skapades främst av två skäl: dels på grund av att vi ansåg det finnas ett behov av en filosofisk upplaga skriven på ett sätt som kan förstås av allmänheten och dels på grund av att ge oss själva ett incitament till att skriva. Mycket möda ägnades åt namnet på upplagan, vilket som synes blev Moloken. Namnet är tvetydigt. Å ena sidan refererar det till ett känslotillstånd av dysterhet – en sinnesstämning många filosofiska slutsatser mynnar ut i men som, det till trots, måste accepteras på grund av känslornas betydelselöshet för vad som är sant eller falskt. Å andra sidan är det namnet på en ödla som på grund av sitt okristliga utseende även kallas taggdjävul. Denna fantastiska varelse är till sin stokastiska natur ett exempel på det naturliga urvalets medvetslösa formande av livet och därmed ett levande exempel på, inte bara världens likgiltighet, utan även en indikation på kreationisternas blinda tro. Ofta buntas Filosofi och religion ihop. Det är inte sällan man i till exempel bokhandlar ser den sortens kategorisering. Fast det är missvisande. Filosofi handlar om kärlek till vishet; kärlek till förnuftet. Religion å sin sida är helt väsensskilt filosofi. Religion handlar om dogmatism, blind tro och att ha vissa trosföreställningar på grund av att de känns bra, snarare än att de är speciellt sannolika. Det handlar om kollektiva tvångstankar som sprids från missionär till förälder och från förälder till barn liksom vore det ett virus. Religionen är per definition en fara för filosofins anspråk.

 

Filosofin står antagligen bäst för sig själv men om man ändå vill placera den med något annat bör den läggas sida vid sida med vetenskapen som liksom filosofin gör anspråk – inte på absolut sanning – utan på en förståelse för hur verkligheten antagligen är beskaffad. Filosofin ger vetenskapen metoderna och tillvägagångssätten, vetenskapen ger filosofin dess virke – kunskaper – medan filosofin åter tar vid och söker besvara frågor vetenskapen främmande: existerar det något som objektivt är rätt eller fel? Existerar fri vilja? Finns det någon mening med livet annat än den vi själva skapar? Vad är medvetandet? Och så vidare. Filosofin och vetenskapen kompletterar varandra i en ömsesidig samklang och ofta kan man önska att fler filosofer tar vetenskapens rön till sig på allvar och att fler vetenskapsmän tog till sig filosofins spörsmål. Moloken ska röra sig mellan dessa världar.

Tobias Malm & Martin Larsson